Nu har min mamma flyttat in på demensboende! Med sorg i sinnet konstaterar jag att livet aldrig blir som man tror eller planerar. Det är grymt att bli lurad på livet, och att sakna och sörja någon som ännu lever, men ändå inte finns... Vad blev det kvar? Jo, små små glimtar, stunder av närvaro och kontakt. Man får glädjas åt de små stunderna. Men det är väl så; livets stora händelser är alla uppbyggda av små, små ögonblick!
I källaren i huset stod de kvar, mammas pelargoner. Förra sommaren kom de nog aldrig ut i solskenet, utan stod kvar i källarsvalkan och töjde sig mot fönstret. Otroligt nog har många klarat sig! Mamma har alltid haft många och jättefina pelargoner, men de senaste åren har sjukdomen sakta men säkert gjort att alla tidigare intressen och omsorger raderats.
Jag tog med överlevarna hem!! Försiktigt ska de nu väckas till liv. De hade magra gröna skott, och några blommade till och med i källaren. (Troligen i ren desperation!) Får väl se om de klarar omställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar